Industrial Workers of the World

Kategori: Syndikalism

Den strömning inom arbetarrörelsen som vi i denna bok behandlar, dvs den som benhårt håller på principen att "Arbetarklassens förigörelse måste vara dess eget verk", har i Förenta Staterna tagit sig sitt mäktigaste uttryck i IWW - Industrial Workers of the World - som grundades 1905, dels under påverkan av den franska syndikalismen och dels som en arbetarnas naturliga försvarsåtärd mot den amerikanska industrins tilltagande trustifiering. IWW byggdes på grund härav upp på industriförbund, uppdelade på departement - sex stycken som gemensamt täckte hela näringslivet. Grundvalen för organisationen utgjordes av det som svenska syndikalister kallar sektionen, avdelningen på arbetsplatsen, på IWW-språk: The Job-branch. Sektionerna sammanslöts antingen genom direkt återkallbart representantskap eller, om orten var liten, genom allas direkta deltagande i ett syndikat, ett lokalt industriellt råd. Beslutanderätten vilade i sektionen. Det lokala rådet hade blott en samorganiserande funktion - propaganda, självförsvar osv.

IWW kom att utgöra den amerikanska kapitalismens allvarligaste fiende fram till att rörelsen genom arresteringar, förföljelser och vid ett tillfälle lynchning organisatoriskt krossades 1920. IWW hävdade den direkta aktionen i alla lägen - obstruktion, sabotage, generalstrejk. Det var när dessa vapen riktades mot den chauvinistiska värvningspropagandan i samband med USA s inträde i första världskriget som staten såg sig föranledd att definitivt krossa IWW som då hade cirka 100 000 medlemmar. Den existerar visserligen fortfarande, men för en ganska blygsam tillvaro. Efter dess storhetstid har USA inte en enda gång stått ansikte mot ansikte med en verkligt betydelsefull revolutionär organisation. I vårt land har den på grund av Joe Hill-renässansen ånyo rönt uppmärksamhet. IWW:s syndikalistiska karaktär och Joe Hills anarkistiska böjelser förbigås dock allt som oftast i generad tysthet.

Bengt Ericsson, Ingemar Johansson

IWW:S PRINCIPFÖRKLARING

Arbetarklassen och arbetsgivarklassen har ingenting gemensamt. Det kan inte bli fred så länge miljoner av det arbetande folket lever i nöd och umbäranden och de få som utgör överklassen har allt av detta livets goda.

Mellan dessa två klasser måste en strid pågå tills all världens arbetare organiserar sig som en klass, tar jorden och produktionsmaskineriet i besittning och avskaffar lönestystemet.

Centraliseringen av industriförvaltningen på allt färre händer gör det omöjligt för fackförbunden att mäta sig med arbetsgivarklassens alltjämt växande makt. Fackförbunden åstadkommer ett tillstånd som sätter den ena arbetargruppen i konflikt med den andra arbetargruppen inom samma industri, varigenom de nedgör varandra under lönestrider. Dessutom hjälper fackförbunden arbvetsgivarklassen att skänka arbetarna den falska föreställningen att arbetarklassen har gemensamma intressen med arbetsgivarna.

Dessa förhållanden kan förändras och arbetarklassens intressen upprätthållas endast genom en organisation så formad att alla dess medlemmar inom en industri, eller alla industrier, om nödvändigt, kan lägga ner arbetet närhelst en strejk eller lockout pågår i någon del därav. På så sätt förvandlas en oförrätt mot en till oförrätt mot alla.

I stället för det konservativa talesättet: "En god dagslön för ett gott dagsverke" måste vi på vår fana skriva det revolutionära mottot "Ner med lönesystemet!".

Det är arbetarklassens historiska uppgift att avskaffa kapitalismen. Produktionsarmén måste organiseras, inte bara för dagskampen mot kapitalismen utan också för att överta produktionen när kapitalismen är avskaffad. Genom att organisera oss industriellt bygger vi inom ramen av det gamla upp det nya samhället.